Genom att syntetisera hundra års erfarenhet av arbetarklassens kamp och världsrevolutionen, skrev Ordförande Mao Tsetung [I orginaltexten står "kamrat Mao Tsetung", i denna utgåva används den aktuella terminologin] 1948:

"Om det skall bli en revolution måste det finnas ett revolutionärt parti. Utan ett revolutionärt parti, utan ett parti byggt på marxismen-leninismens revolutionära teori, och i den marxist-leninistiska revolutionära stilen, är det omöjligt att leda arbetarklassen och folkets breda massor till seger över imperialismen och dess hejdukar. Mer än etthundra år har förflutit sedan marxismen föddes, men det var först till följd av de exempel de ryska bolsjevikerna gav, såsom ledare för Oktoberrevolutionen, det socialistiska uppbygget och krossandet av den fascistiska aggressionen, som revolutionära partier av ny typ bildades och utvecklades i världen. Med tillkomsten av revolutionära partier av ny typ har världsrevolutionen ändrat ansikte. Förändringen har varit så stor att omvandlingar, som för den äldre generationens människor är fullständigt ofattbara, kommit till stånd under eld och dån… Med tillkomsten av Kinas kommunistiska parti fick den kinesiska revolutionen en helt ny inriktning. Är inte detta faktum klart nog?" (understrykningarna är vårt Partis).

Här finns frågan om Partiet mästerligt sammanfattad: dess nödvändighet och dess uppbyggnad som parti av ny typ som förverkligar och ger korrekt riktning åt världsrevolutionen och till varje lands revolution, till tjänst för arbetarklassen och dess frigörelse.

Håll tre frågor i åtanke:

1) Partiets nödvändighet, som är frågan om erövringen av Makten för arbetarklassen;

2) Partiets Uppbyggnad, som är frågan om dess uppbyggnad i ett halvfeodalt och halvkolonialt land i vilket arbetarklassen och endast den, genom sitt Parti kan leda den demokratisk-nationella revolutionen; och,

3) Den interna kampen, som är frågan om att Partiet utvecklas mitt i tvålinjerskampen i dess barm, på vilken Partiets enhet och sammanhållning baserar sig.

Dessa tre frågor kräver att vi har i åtanke: i första hand marxismen, som är teorin och praktiken, marxismens erfarenheter i frågan om partiuppbyggnad, de stora lärdomarna systematiserade av Marx och Engels, Lenin och Stalin och Ordförande Mao Tsetung. För det andra Partiets uppbyggnad i vårt eget land… Och för det tredje den nuvarande situationen i vilken uppbyggnaden av arbetarklassens Parti i vårt land utvecklar sig.

 

MARXISMEN OCH PARTIETS UPPBYGGNAD

I mitten av 1800-talet, med marxismens uppkomst, framträdde arbetarklassen som den nya och sista klassen i historien; med det "Kommunistiska Partiets Manifest" upphöjde proletariatet det program som kommer att föra mänskligheten framåt mot en Ny Värld, till det kommunistiska samhället, till det Klasslösa Samhället. Detta är programmet och vägen som vi alla människor nödvändigtvis kommer att följa under proletariatets ledning, konkretiserad i dess Parti. Det finns ingen annan väg för klasserna, det finns ingen annan väg för mänskligheten; världshistorien visar detta tydligt; och, Oktoberrevolutionen, den Kinesiska Revolutionen och andra, den växande nationella befrielserörelsen, den internationella arbetarklassens ihärdiga marsch med dess revolutionära partier är en del av denna hejdlösa väg, en väg som under de kommande 50 till 100 åren skall utveckla sig i stora avgörande strider vilka kommer att skaka om Jorden, såsom Ordförande Mao Tsetung lär.

MARX OCH ENGELS OCH PARTIETS UPPBYGGNAD

Marx och Engels grundade arbetarklassens åskådning, marxismen; sedan dem finns välgrundade sanningar som vi inte kan överge, såsom principen om klasskampen för att förstå världen och förvandla den, våldet som historiens barnmorska, proletariatets diktatur och nödvändigheten av den revolutionära omvandlingen av det gamla samhället genom en lång historisk process, bland andra. Dessutom, vilket ibland inte framhävs tillräckligt, konkretiserade Marx och Engels sina teser i nödvändigheten av uppbyggnaden av arbetarklassens Parti som oumbärligt instrument för att kämpa för sina klassintressen. Således, mitt i hård kamp mot gamla anarkistiska uppfattningar av djupt borgerligt väsen, lyckades de i Internationalens Stadgar 1864 och 1872 fastslå:

"I sin kamp mot de härskande klassernas förenade makt, kan proletariatet endast agera som klass om det konstituerar sig självt i ett särskilt politiskt parti som är raka motsatsen till de gamla politiska partier som skapats av de besuttna klasserna."

"Denna proletariatets konstituering i ett politiskt parti är oumbärlig för att säkra den sociala revolutionens triumf och dess ädla slut: klassernas avskaffande."

… …

"Då jordens och kapitalets herrar ständigt använder sig av sina politiska privilegier för att försvara och för all framtid bevara sina ekonomiska monopol och för att underkuva arbetet, har övertagandet av den politiska Makten blivit proletariatets stora uppgift".

Marx och Engels utgick från att arbetarna själva måste kämpa för sin emancipation som klass och att proletariatets ekonomiska emancipation är "det stora målet och varje politisk rörelse är ett medel som bör underordnas detta mål", de framlade nödvändigheten som arbetarklassen har att organisera sig som ett Politiskt Parti för att kämpa för sina egna klassintressen, för att ta Makten och således, följaktligen, tjäna sitt mål, tjäna fulländningen av sitt historiska mål: klassernas avskaffande och uppbyggnaden av ett nytt samhälle utan exploatörer eller förtryckare.

På samma vis fastställde de att arbetarklassen organiserade sig "i ett särskilt politiskt parti som är raka motsatsen till de gamla politiska partierna…" därför att, när arbetarklassen organiserar sig som politiskt parti gör den det tagande sin klassåskådning, marxismen: därför att, den har sitt eget program, det som Marx och Engels fastslog i Manifestet, som leder kommunisterna att göra "av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressen" gällande och att "de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisie genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen", genom att ständigt hålla sig fast vid sin klassåskådning som kan sammanfattas "i uttrycket: privategendomens upphävande". På så sätt framlade de uppbyggnaden av ett "särskilt och i motsats stående" parti som skulle tjäna klassens förenande, vilket revolutionen krävde; eller med deras egna ord:

"För att försäkra revolutionens framgång är enhet i tänkande och i handling nödvändig. Internationalens medlemmar försöker skapa denna enhet medelst propaganda, diskussion och organisering…".

Dessutom uppfattade de proletariatets Partis utveckling och kamp såsom stående i förbindelse med revolutionens etapp och på intet sätt avskilda från denna grundläggande fråga. Marx framlade att arbetarklassens revolution i Tyskland skulle vara beroende av uppbackning "med en andra upplaga av bondekriget", samtidigt som Engels höll fast vid: "I ett agrarland är det en underlåtelse att resa sig upp mot bourgeoisien i det industriella proletariatets namn, utan att ens nämna den patriarkaliska 'exploateringen av käppen' till vilken landsbygdsarbetarna får se sig underkastade av den jordägande adeln". Därför är det såsom Lenin framhävde:

"Emedan den (borgerliga) demokratiska revolutionen inte avslutades i Tyskland, koncentrerade Marx all sin uppmärksamhet, vad det socialistiska proletariatets taktik beträffar, på att driva fram böndernas demokratiska energi".

Slutligen förde Marx och Engels en hård och stor kamp för uppbyggnaden av proletariatets Parti; de ägnade långa år åt att bekämpa anarkismen tills de förvandlade marxismen till arbetarklassens erkända åskådning som grund för dess politiska organisering. Marx och Engels tvingades att konfrontera Bakunin och hans grupps intriger som "genom att dölja sig bakom den mest extremistiska ÿnarkismen, riktar sina slag inte mot de nuvarande staterna, utan mot revolutionärerna som inte accepterar dess ortodoxi och dess ledning"; som "infiltrerar organisationens led… och försöker till en början ta beslag på dess ledning; men när deras plan misslyckas försöker de splittra den"; som "organiserar… sina små hemliga sekter"; som "i sina tidningar offentligt attackerar alla element som vägrar underkasta sig deras vilja"; som "inte tvekar inför några medel, för någon otrohet; lögn, förtal, skrämsel och intriger som alla tjänar dem likaväl". I syntes, mot anarkismen som bakom hela sin maskerad av radikal och högljudd vänsterism döljer sitt höger-väsen och sin ekonomism vilken förnekar proletariatets klasspolitik.

Kamp som de även senare förde mot högeravvikelser och opportunismen inom de socialdemokratiska partiernas barm, och speciellt det tyska på grund av dess förnekande av klassprinciperna och på grund av dess borgerliga deformeringar av det politiska programmet. De förde denna kamp, precis som den föregående, i försvar av enheten, de krävde att "man måste ha modet att avstå från omedelbara framgångar för andra viktigare saker". Så lär de ut självkritik och den riktiga bedömningen av felen, genom att peka på roten till kampen och splittringen, vilket måste framhävas starkt:

"Och för övrigt, sade redan den gamle Hegel att ett parti bevisar sin seger genom att acceptera och stå emot splittring. Denproletära rörelsen går nödvändigtvis igenom olika utvecklingsfaser, och i var och en av dem fastnar en del som inte fortsätter. Detta är den enda anledningen till att proletariatets solidaritet i praktiken genomförs överallt av olika partigrupper som kämpar emot varandra till döds, såsom de kristna sekterna i det romerska riket på den tiden då de värsta förföljelserna ägde rum."

Detta är grundläggande frågor som Marx och Engels lärde oss i samband med nödvändigheten av Partiet, dess uppbyggnad och dess utveckling i kamp. Detta är en mycket betydelsefull del av den vetenskapliga socialismen, av de klassiska grundarnas teori som många gånger glöms bort eller till och med förbises. Om Marx och Engels inte hade fastslagit dessa problem, hade deras stora uppgift varken haft någon mening eller förverkligats. Men, som det är mycket viktigt att upprepa, sedan sitt framträdande har arbetarklassens vetenskapliga åskådning, marxismen, framlagt och löst frågan om Partiet; det som händer är att denna revolutionära teori och praktik om nödvändigheten av Partiet, dess uppbyggnad och tvålinjerskampen i dess barm, liksom i andra delar av marxismen, har utvecklats, syntetiserande den internationella arbetarklassens senare stora erfarenheter, verk som på världsnivå har uppfyllts av Lenin och Ordförande Mao Tsetung.

LENIN OCH UPPBYGGNADEN AV PARTIET AV NY TYP

1900-talet tog till oss imperialismen som den högsta och sista etappen av kapitalismen, i denna etapp kommer arbetarklassen att ta Makten och konsolidera den. Återupptagande de gamla revolutionära teser av Marx och Engels, som den gamla revisionismen försökte förstöra utvecklade Lenin dem genom att upphöja dem till marxismen-leninismens etapp. Vad innebär denna utveckling av marxismen för uppbyggandet av proletariatets parti? Lenin, medveten om att etappen för att storma in och ta Makten och proletariatets diktatur hade kommit, framhävde nödvändigheten av att Partiet måste förändra samhället; hans stora devis visar detta:

"Giv oss en organisation av revolutionärer, och vi skall vända upp och ner på Ryssland".

För Lenin krävs för att förändra världen Partiet och detta har ett program som, enligt hans egna ord, "består i organisationen av proletariatets klasskamp och ledningen av denna kamp vars slutliga mål är proletariatets erövring av den politiska Makten och organiseringen av det socialistiska samhället."

Han förstod, som ingen annan på sin tid, nödvändigheten av proletariatets organisering i vars organisering dess styrka ligger, Lenin fastställde de följande teserna som ingen kommunist kan glömma:

"Proletariatet har intet annat vapen i kampen om makten än organisationen. Proletariatet, som splittrats genom den anarkistiska konkurrensens herravälde i den borgerliga världen, undertrycktes av tvångsarbetet för kapitalet, och som ständigt kastas ned i den 'djupaste avgrund' av djupaste elände, förvildning och urartning, kan bli och blir oundvikligen en oövervinnelig makt endast när dess ideologiska förenande genom de marxistiska principerna befästes genom organisationens materiella enhet, som sammansvetsar miljoner arbetande till arbetarklassens armé. Mot denna armé kommer varken det ryska självhärskardömets murkna eller det internationella kapitalets murknande makt att hålla stånd. Denna armé kommer att sluta sina led allt fastare samman, trots alla krokvägar och alla steg tillbaka, trots de opportunistiska fraserna från den moderna socialdemokratins girondister, trots det självbelåtna prisandet av det efterblivna cirkelväsendet, trots anarkismens glitter och stoj som är karakteristisk för de intellektuella".

Vi peruanska kommunister och revolutionärer måste ägna uppmärksamhet åt dessa ord som idag är värdefullare än någonsin för oss. Av dessa ord framhäver vi: för det första, kampen för Maktee kräver proletariatets organisering och dess betydelse är så stor att den blir dess enda vapen; för det andra, trots alla svårigheter som exploateringen ålägger det, om vi tar marxismen som vägledning och grund för den ideologiska enheten och förverkligar den genom att sammanhålla sina led i organiseringen kommer proletariatet att vara oövervinneligt; för det tredje, mot proletariatets organiserade armé kommer den reaktionära makten i en nation inte att kunna vidmakthålla sig varken imperialismen eller socialimperialismen på världsnivå; för det fjärde, den organiserade arbetarklassen kommer att hålla samman sina led mer och mer mot den nutida revisionismens illasinnade intriger, den kommer att gå framåt trots den uppenbart fallfärdiga grupp- och sektandan trots den organisatoriska motviljan och det deklamatoriska pratet från "anarkismen som är karakteristisk för de intellektuella ".

Så ställde Lenin upp frågan om uppbyggnaden av Partiet, dess nödvändighet och utveckling i kamp och dess ideologiska och politiska och organisatoriska uppbyggnad.

Men detta är inte allt, i "Ett steg framåt, två steg tillbaka" fastslog han Partiets organisatoriska teser, vars mästerliga sammanfattning vi hämtar från den gamla och stora "Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) Historia" av Stalin:

1) Partiet är en trupp av arbetarklassen, en del av den. Men det rr en förtrupp som går före, som leder: det är en medveten trupp, som känner den revolutionära processens lagar; och en marxistisk trupp vars fasta grund är arbetarklassens revolutionära åskådning.

2) Partiet är en organiserad trupp, det är ett organisationssystem vilket "som arbetarklassens förtrupp, skall utgöra någonting så organiserat som möjligt, att partiet skall upptaga i sig endast sådana element, som möjliggör åtminstone ett minimum av organisation" därför har det en egen obligatorisk disciplin för alla sina medlemmar.

3) Partiet är proletariatets "högsta organisationsform" kallad att leda klassens alla övriga organisationer och för detta ändamål består det av klassens bästa söner och döttrar (beväpnade med marxismen, med kunskap om klasskampens lagar), och med erfarenheten av världens arbetarklass och sin egen.

4) "Partiet är förkroppsligandet av förbindelsen som förenar arbetarklassens förtrupp och massorna"; därför kommer det varken leva eller utveckla utan förbindelse med massorna och, tvärtom, kräver dess liv och utveckling att det "mångdubblar förbindelserna med massorna och vinner massornas förtroende"

5) Partiet måste vara organiserat på den demokratiska centralismen, med enhetliga stadgar och med en disciplin som är samma för alla och "med ett enda ledningsorgan i spetsen, nämligen:. Partikongressen samt, under tiden mellan kongresserna Centralkommittén, med minoriteten underordnande sig majoriteten, de olika organisationerna de centrala organisationerna, och de lägre organisationerna de högre".

6) För att Partiet skall bevara enheten i sina led krävs det en enhetlig disciplin som är lika bindande för alla; enhet som kräver stor uppmärksamhet därför att, som Stalin sade: "kamrat Lenin anbefallde oss att skydda vårt Partis enhet som vår ögonsten".

Dessa teser och de föregående måste vi peruanska kommunister och revolutionärer ha i åtanke, eftersom de alla är livsviktiga. En annan fråga av stor vikt som behandlades av Lenin, är frågan om klandestiniteten¹, en fråga som bland våra egna blandas ihop med att gömma sig, med strutspolitik. Lenin framhöll nödvändigheten av ett klandestint Parti, som ett system av högt centraliserade organisationer med ändamålet att man ständigt, under alla förhållanden, skall kunna räkna med det som en "kampstab" i stånd att leda revolutionen, som håller fast vid sina fanor och kämpar för dessa trots repressionen och förföljelsen. Klandestiniteten tjänar, på så vis, till att göra Partiet till "en kampmaskin" som okuvligt framhärdar tills det nått sitt mål att ta Makten för att förändra världen utan att någonsin skiljas från massorna. På grund av de behov som finns i själva kampen i vårt land måste vi framhäva några punkter rörande denna invecklade fråga: här, är det i synnerhet viktigt, att ha en klar idé om vad den konspirativa organiseringens konst innebär. Lenin säger i "Brev till en kamrat rörande våra organisatoriska uppgifter", en artikel som det talas vitt och brett om men vars normer inte förstås och ännu mindre tillämpas, med hans egna ord till oss:

"Hela den konspirativa organisationens konst skall bestå i att utnyttja allt och alla, 'ge arbete åt alla och envar', ledande naturligtvis icke med makt, utan med auktoritet, med styrkan av sin energi, sin större erfarenhet, större mångsidighet och större skicklighet."

I samma artikel, mot de som förstår klandestinitet som något stelt och mekaniskt, framlade Lenin:

"Vad åter beträffar formen och graden av klandestinitet hos olika cirklar, beror denna på arten av deras funktioner: i detta avseende kommer det att finnas de mest olikartade organisationer ('stränga', trånga, slutna, 'fria', breda, öppna, lösa)."

Vi anser att denna fråga är av yttersta intresse för vår nuvarande revolutionära situation eftersom det, som vi redan sagt finns för mycket mekaniskt och icke dialektiskt tänkande i beaktandet av dessa frågor. Dessutom, påpekar vi att Lenin, vad det gäller det klandestina arbetet, framhävde frågorna om det hemliga och det öppna arbetet; låt oss se vad han framlade i "Det klandestina Partiet och det lagliga arbetet":

"Frågan om det klandestina partiet och socialdemokratins lagliga arbete i Ryssland är ett av Partiets huvudproblem; det upptar RSDAP:s uppmärksamhet under hela den period som följde på revolutionen (här åsyftas 1905) och det har gett rum åt den mest våldsamma kampen inom dess led.

"Kring detta problem har huvudsakligen utvecklats kampen mellan likvidatorerna och antilikvidatorerna… Decemberkonferensen 1908… fastslog tydligt i en speciell resolution Partiets kriterier i organisationsfrågorna: partiet består av klandestina socialdemokratiska celler som bör skapa 'stödjepunkter för arbetet bland massorna', i form av ett vidast möjligt utgrenat nät, av legala arbetarföreningar."

Och genom att framhäva förhållandena mellan det klandestina och det legala arbetet:

"Huvudslutsatsen av iakttagelsen som vårt Parti har gjort för ögonblicket är att revolutionen är nödvändig och nalkas. Utvecklingsformerna som leder till revolutionen har ändrats, men revolutionens gamla uppgifter kvarstår. Av detta drar vi följande slutsatser: organisationsformerna måste ändras, 'cellerna' måste uppta flexibla former, på ett sådant sätt att deras utvidgning som regel inte äger rum på bekostnad av cellerna själva, utan på deras lagliga 'periferi', etc."

"Men denna förändring av den klandestina organisationens former har ingenting att göra med formeln för att 'anpassa' denna till den lagliga rörelsen. Den är någonting fullständigt annorlunda! De lagliga organisationerna är de stödjepunkter som tillåter oss att föra ut idéen om klandestina celler till massorna. Det vill säga att vi modifierar formerna för påverkan i syfte att den tidigare påverkan skall fortsätta i klandestin riktning."

"Efter organisationernas form, 'anpassas' det klandestina arbetet till det lagliga. Efter vårt Partis arbetes innehåll, 'anpassas' det lagliga arbetet till de klandestina idéerna."

Och, slutligen:

"Det socialdemokratiska Partiet är 'i sin helhet' klandestint, i var och en av sina celler och - det som är mest väsentligt - i allt sitt arbetes innehåll, vilket kämpar för och förbereder revolutionen, därför kan inte det mest öppna arbetet i den mest öppna av cellerna anses som 'partiets öppna arbete'."

Detta citat är långt men vi anser det vara av stor vikt för det revolutionära arbetet i vårt land och det bör ägnas speciell uppmärksamhet, liksom de föregående om det klandestina arbetet.

I vårt land är uppfattningen om att det klandestina arbetet skiljer oss från massorna vanlig; men låt oss komma ihåg vad Lenin sade beträffande detta:

"Men denne professionelle revolutionär - Sverdlov - avlägsnade sig aldrig, inte för en enda minut från massorna. När tsarens villkor dömde honom, liksom alla revolutionärer på hans tid, till att utveckla en uteslutande illegal, klandestin verksamhet, visste kamrat Sverdlov att alltid marschera skuldra vid skuldra, hand i hand med arbetar-avantgardet."

Dessa är grundläggande teser av Lenin vilka vi måste ha i åtanke i uppbyggnaden och utvecklandet av proletariatets Parti, och tillämpa korrekt på återuppbildandet av Mariáteguis Parti.

För att avsluta är det lämpligt att komma ihåg att dessa principer om uppbyggnaden av proletariatets revolutionära Parti, av det bolsjevikiska Partiet, Partiet som är i stånd att ta Makten, inte föll från himlen utan fastställdes mitt i en stor och hård kamp mot mensjevikerna, den tidens högeropportunism i Ryssland; och dessutom att, när han förde kampen för Partiets organisatoriska principer, Lenin var tvungen att göra detta mot en specifik bakgrund: en högeropportunistisk politisk linje. Det var utifrån detta, som han vist drog slutsatsen, att organisatoriska problem inte förändras varken på 24 timmar eller 24 månader. För att avsluta, låt oss komma ihåg att Lenin fastställde att Partierna går framåt mitt i kampen, nästan alltid under fiendens eld; med hans egna ord:

"Vi går framåt i en liten sammansluten skara på en brant och mödosam väg stadigt hållande varandra i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll, och vi är nästan alltid utsatta för deras eld. Vi har sammanslutit oss enligt ett fritt fattat beslut just för att bekämpa fienderna och inte hamna i det närliggande träsket, vars invånare från första stund har klandrat oss för att vi avskilt oss i en särskild grupp och valt kampens väg istället för försoningens".

Är då dessa teser av Lenin inte viktiga för oss? Borde inte vi kommunister och revolutionärer verkligen hålla oss fast vid dem? Gör vi detta så som det åligger oss? Det är tid att lägga åt sidan självbelåtenheten och börja att allvarligt förstå vår revolutionära verklighet.

 

MAO TSETUNG OCH PARTIETS UPPBYGGNAD
I HALVFEODALA OCH HALVKOLONIALA LÄNDER

För att avsluta detta ämne, Marxismen och Partiets uppbyggnad, skall vi ägna oss åt Ordförande Maos teser om Partiets nödvändighet, dess uppbyggnad och kampen i dess barm. I denna artikels inledande citat ingår hans tes om Partiets nödvändighet. Det skulle vara onödigt att upprepa det.

För att nu gå över till frågan om uppbyggnaden börjar vi med att notera att i "Problem rörande krig och strategi", grundar Ordförande Mao uppbyggnaden på den allmängiltiga principen om det revolutionära våldet. Så lär han oss:

"Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är Maktövertagandet medelst den väpnade kampen, det vill säga, frågans lösning medelst krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt såväl i Kina som i alla andra länder."

Genom att utgå från denna marxist-leninistiska princip och genom att skilja på revolutionens utveckling i de kapitalistiska länderna och i Kina, fastställde han i samma verk att:

"I Kina, är krig kampens huvudform och armén är den viktigaste organisationsformen. Alla andra former som massorganisationer och masskamp, är också ytterligt viktiga och faktiskt oumbärliga, och får under inga förhållanden förbises, men deras syfte är att tjäna kriget. Innan ett krig bryter ut är alla organisationer och alla kamper förberedelser för kriget,… Efter ett krigsutbrott, samordnas alla organisationer och alla kamper antingen direkt eller indirekt med kriget."

Genom att utveckla frågan om Partiets uppbyggnad, framställer och löser Ordförande Mao Tsetung i "Kommunisten presenteras" grundläggande problem. Här framlägger han för oss, för det första, att Kinas Kommunistiska Parti höll stora och talrika strider i vilka dess partimedlemmar, kadrer och organisationer härdades; att det erhöll stora framgångar och även led allvarliga nederlag; och för att förstå lagarna för Partiets utveckling krävs det en analys av dess egen historia samt att ur denna dra lösningen till sina uppbyggnadsfrågor.

För det andra, ur förståelsen av sitt eget Parti beträffande dess förhållande till bourgeoisien och dess förhållanden till enhetsfronten och den väpnade kampen, etablerar han den följande stora tesen:

"Det är genom detta slag av invecklat förhållande till den kinesiska bourgeoisien, som den kinesiska revolutionen och Kinas Kommunistiska Parti har utvecklats. Detta är ett speciellt historiskt drag, ett särdrag för revolutionen i koloniala och halvkoloniala länder, som inte finns i något kapitalistiskt lands revolutionshistoria."

Denna fråga är basal för oss, de peruanska kommunisterna och revolutionärerna, eftersom även vårt samhälle är halvkolonialt och halvfeodalt av vilket härleds att vår revolution också är demokratisk-borgerlig, såsom den första etappen av den kinesiska revolutionen; och att, följaktligen, "revolutionens viktigaste angreppsmål är imperialismen och feodalismen."

För det tredje, den kinesiska revolutionen presenterar två särdrag; här Ordförande Maos egna ord:

"Således proletariatets bildande av en revolutionär nationell enhetsfront med bourgeoisien eller det tvingade brytandet av denna front, för det första; och den väpnade kampen som revolutionens huvudform i andra hand har förvandlats till de två basala särdragen i den demokratisk-borgerliga revolutionens i Kina kurs."

För det fjärde, av det föregående framgår att uppbyggnaden och utvecklingen av Kinas Kommunistiska Parti inte kan förstås avskilt från dessa två särdrag, vilka är basala frågor för den demokratiska revolutionens politiska linje. Som den samme store ledaren lär oss:

"Partiets misslyckanden eller segrar, dess reträtter eller framryckningar, dess minskning eller utbyggning av dess led, dess utveckling och konsolidering, är oundvikligen förbundna med Partiets förhållande till bourgeoisien och med den väpnade kampen. När den politiska linjen träffsäkert löser frågan om att skapa en enhetsfront med bourgeoisien, eller det tvingade brytandet av denna enhetsfront, tar Partiet ett steg framåt… likaledes tar Partiet, när det behandlar frågan om revolutionär väpnad kamp på ett riktigt sätt, ett steg framåt… kursen för Partiets uppbyggnad och bolsjevisering har varit nära förknippad med dess politiska linje, med den riktiga eller felaktiga behandlingen av frågorna om enhetsfronten och den väpnade kampen."

För det femte, framgår här frågan om en riktig ledning i den kinesiska revolutionen. I den kommenterade artikeln fastslås den följande tesen, som måste få oss att allvarligt fundera över i vilken utsträckning vi är på rätt kurs:

"Därför är enhetsfronten, den väpnade kampen och Partiets uppbyggnad, de tre grundläggande frågorna för vårt Parti i den kinesiska revolutionen. Att ha en riktig förståelse av dessa tre frågor och av deras inbördes förhållanden betyder redan en träffsäker ledning av hela den kinesiska revolutionen."

Och, slutligen, klargörande Partiets roll påpekas, i samma artikel:

"Erfarenheten… visar för oss att enhetsfronten och den väpnade kampen är de två grundläggande vapnen för att besegra fienden. Enhetsfronten är en enhetsfront för att upprätthålla den väpnade kampen. Och Partiets organisationer är de hjältemodiga kämparna som hanterar de två vapnen - enhetsfronten och den väpnade kampen - för att storma och slå sönder fiendens positioner. Så är det befintliga ömsesidiga förhållandet mellan dessa tre faktorer."

Här finns, enligt vår förståelse den ideologiska och politiska grundvalen för Partiets uppbyggnad i ett halvkolonialt och halvfeodalt land vilket framställdes mästerligt av Ordförande Mao Tsetung; vikten av dessa frågor kan inte på något sätt förbises, eftersom som han själv lär oss: "huruvida den ideologiska och politiska linjen är korrekt eller inte avgör allt"

Det är på denna ideologiska och politiska grund som Ordförande Mao fastslår sin plan för Partiets organisatoriska uppbyggnad, dess taktik och kampprincip. Denna fråga framläggs i punkt 6 i hans artikel "Bygg oförbehållsamt ut de antijapanska styrkorna" (Band II, sid. 414). Låt oss analysera problemet. För det första, etablerar han den organisatoriska uppbyggnadens politik i de områden som reaktionen dominerar:

"I de första (de dominerade), är vår politik att hålla Partiets organisation klandestin och göra den tät, utvald och effektiv, att stanna under jorden i lång tid, samla krafter och vänta på det lämpliga ögonblicket, och varken överila sig eller avslöja sig."

För det andra, etablerar han den taktiska princip som måste vara vägledning:

"I enlighet med principen att föra kamp på rättfärdig grund, till vår fördel och med återhållsamhet, är det vår taktik i kampen mot den yttersta högern att föra en säker kamp och samla krafter genom att utnyttja alla kuomintanglagar och dekret som kan tjäna våra syften samt allt som samhällelig sedvänja tillåter".

För det tredje, fastställer han inträngandet i de reaktionära organisationerna och revolutionärernas arbete inom dessa.

För det fjärde, påpekar han den grundläggande politiken:

"I alla områden som behärskas av Kuomintang, är Partiets grundläggande politik likaledes att utveckla de progressiva krafterna (Partiorganisationerna och massrörelserna), vinna mittenkrafterna (inalles sju kategorier, nämligen den nationella bourgeoisien, de upplysta herrskapen, soldater av olika beteckningar, mittengrupperna inom Kuomintang, mittengrupperna inom Centrala armén, småbourgeoisiens övre skikt samt de små politiska partierna och grupperna) och isolera den yttersta högerns krafter, för att avvärja faran för kapitulation och uppnå en vändning i läget".

För det femte, fastslår han nödvändigheten av att förbereda sig för risker:

"Samtidigt, måste vi vara helt beredda på att ta itu med alla krislägen både på det lokala och det nationella planet".

För det sjätte, framhäver han klandestiniteten:

"Våra Partiorganisationer i kuomintangområdena måste hållas i den strängaste klandestinitet."

För det sjunde, betonar han undersökningen av medlemmarna i Kommittéerna:

"I Sydöstra byrån och i alla kommittéer i provinserna, häraderna och distrikten samt i de speciella kommittéerna, måste alla som arbetar där (från Partisekreterare till kockar) strängeligen undersökas en efter en, och ingen, som på minsta sätt kan misstänkas, bör tillåtas stanna i dessa ledande organ."

Och, slutligen:

"Vi måste vara mycket noga med att skydda våra kadrer".

Alla dessa är träffsäkra och värdefulla instruktioner beträffande Partiets organisatoriska liv och kamp.

Angående den interna kampen, räcker det att komma ihåg att det är just Ordförande Mao Tsetung som mästerligt har utvecklat förståelsen av kampen i Partiet som en återspegling av motsättningarna i klasskampen och mellan det nya och det gamla i den sociala världen; än mer, fastställer han att kampen inom Partiet är tvålinjerskampen vilken täcker hela dess utvecklingsprocess och att om dessa motsättningar och denna kamp inte ägde rum "skulle Partiets liv ta slut". Likaledes, är han den som, fö att få en korrekt utveckling av kampen i Partiets barm, fastställde tesen om att "lär av begångna misstag för att undvika att göra nya och behandla sjukdomen för att rädda patienten". Denna storslagna tes måste vi tillämpa djärvt, idag mer än någonsin, och väl komma ihåg dess innehåll: "Begångna misstag måste avslöjas utan hänsyn till någons känslor; det är nödvändigt att det som var dåligt i det förflutna analyseras och kritiseras på ett vetenskapligt sätt så att arbetet i framtiden blir mera noggrant och bättre utfört. Detta är vad som menas med 'lär av begångna misstag för att undvika att göra nya'. Men, när vi avslöjar misstagen och kritiserar bristerna är, gör vi det, liksom en doktor behandlar ett fall, med det enda syftet att rädda patienten och inte att döda honom".

Ordförande Mao har sammanfattat KKP:s stora historiska erfarenhet beträffande tvålinjerskampen, med följande ord: "Man måste praktisera marxismen och inte revisionismen; förena sig och inte splittra; vara ärlig och hederlig och inte smida intriger eller ränker". Vi måste hålla oss fast vid denna stora lärdom; dock får man aldrig förlora vaksamheten ty, som han själv lärde 1964: "Vi måste vara på vår vakt gentemot de som smider intriger och ränker. Till exempel: har Kao Kang, Yao Shu-shi, Peng Te-juai, Juang Kecheng och andra framträtt i centralkommittén. Varje ting delar sig i två. Några ägnar sig åt att koka ihop intriger. Vad skall vi göra om de vill bete sig på det sättet? Nu finns det till och med de som är villiga att göra komplott! Det är ett objektivt faktum att konspiratörer finns och det handlar inte om huruvida vi gillar det eller ej".

Men varför finns kampen inom Partiet? För att bevara enheten och för att framhärda i marxismen, för att avvisa splittringen och förkasta revisionismen; därför att, såsom han själv lär, enheten reser sig ur kampen och är relativ medan den senare är absolut. Således, följaktligen, finns kampen för att bevara enheten kring marxismen, eftersom enheten är viktig: "Partiets interna enhet och enheten mellan Partiet och folket är två vapen av oberäkneligt värde för att besegra svårigheterna. Alla kamrater i Partiet måste värdesätta dem".

Här, har vi väsentliga teser av Ordförande Mao Tsetung beträffande Partiets nödvändighet, dess uppbyggnad och kampen inom det. Vi måste studera dem, då de är avgörande för att vägleda uppbyggnaden av proletariatets Parti i vårt fosterland.

Med det som här har nämnts, har vi framlagt, vad vi förstår, är marxismens grundläggande teser, av Marx och Engels och av Lenin och av Ordförande Mao Tsetung, beträffande de tre frågor, vilka vi, som sagt, anser vara nyckelfrågor i Partiets uppbyggnad i vår nuvarande situation: Partiets nödvändighet, teorin om dess uppbyggnad (i ett halvkolonialt och halvfeodalt land), samt tvålinjerskampen i dess barm. Vi vidhåller att man inte ägnar den nödvändiga uppmärksamheten åt uppbyggnaden av proletariatets Parti och att, till och med, ser man varken hur komplex eller viktig denna fråga är. Vi har åter sammanfattat marxistiska grundläggande teser om Partiets uppbyggnad, med risk för att upprepa redan kända saker, av den enkla anledningen att bara genom att ta till sig marxismen-leninismen-maoismen kan vi få en korrekt vägledning för att sammansmälta dess principer med vår verklighet, såsom Mariátegui lärde oss.

 

ANMÄRKNING.- Hämtad från Bandera Roja (Röda Fanan) Nr 46, augusti 1976.

 

Översättarens not:

1 Här översätts spanskans "clandestinidad" till "klandestinitet" då vi bedömer denna översättning vara mer korrekt än "illegalitet" som tidigare varit den sedvanliga översättningen.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . ... . . .. . . .... .... . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . .. . . . . . . . .